You can run...

"You can run. You can scream. You can hide. But you can not escape. "

För en musikalkännare känns dessa ord igen ganska väl. Men i det fallet handlar det om spindelkvinnans kyss. I mitt fall handlar det om nåt helt annat. För så är det ju i livet. Ibland vill man bara dra. Bort bort och ta semester från verkligheten ett tag. Men man kan ju aldrig fly från problemen och det som känns skitjobbigt. Det finns ingen escape-knapp på vår mänskliga dator. Vi måste face the problems och kämpa på ändå.
Min påsk var fantastiskt skön och när det blev dags att åka tillbaka kändes det värre än nånsin. Utan att jag riktigt hade insett det hade jag helt plötsligt ingen lust att göra något. Inte. Något. Alls. Jag ville bara stanna i Småland hos mamma. Jag ville inte vara musikalartist. Jag ville inte sjunga alls. Jag ville bara vara liten igen. Jag ville inte bo själv. Jag ville inte tillbaka till Stockholm. (Och då ska vi ta med i beräkningen att jag älskar Stockholm och undrar hur sjutton livet skulle blivit om jag inte flyttat hit) Men så kändes det då.
Och plötsligt så fattade jag vad det handlade om. Det där som kloka H sa till mig för ett tag sedan. "Efter sökningen kommer du kanske känna dig oerhört tom och undra vad du gör på den här jorden" Där hade vi det. En liten "efter söknings-depression" hade drabbat mig och jag kände mig riktigt vilsen.
Efter ett par dagar här i Stockholm började mitt liv långsamt ta form igen, men fortfarande var det nåt som inte stämde. det fanns en tomhet. En bortlängtan. I fredags började jag enkurs på musikhögskolan. En kurs i musikdramatisk interpretation. Nio delvis frilansande, delvis anställda musikalartister och operasångare var antagna till kursen. Och så jag. För första gången i sådana här sammanhang var jag yngst. Och kände mig oerhört oerfaren. När alla sa vad dom var (musikalartister eller operasångare) sa jag att jag "håller på med musikal".
I fredags var det jobbigt. Igår var det ännu värre. Jag kände mig utanför mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Allt jag gjorde och sa kändes fruktansvärt onaturligt och när jag kom hem ville jag bara gråta.

Idag kom solen. I dubbel bemärkelse. När jag vaknade hade något hänt. Jag mådde så himla mycket bättre! Jag steg upp och bestämde mig för att stå upp för mig själv och inte skämmas för den jag är. Jag ska lära mig att uttala de (för mig) svåraste orden i världen:
JAG ÄR MUSIKALARTIST

Och även musikalartister behöver äta middag och det borde vara dags för det nu:)

Kram!